Vi har alla sett dem. De olikfärgade fyrkantiga rutor som likt legoklossar bygger upp mönster och figurer på datorskärmen. Pixlar kallas de — men de är ett utdöende släkte. När våra skärmar blir bättre och mer högupplösta förminskas pixlarna och nu ser vi dem knappt längre. Rutnätet har ersatts av en mer finmaskig målarduk.
Med många tekniska framsteg följer en idealisering av det gamla — en retro-hype. Pixlar är inget undantag. Romantiseringen av pixlarna frodas inom konst, kultur och reklam. Webben är det tydligaste exemplet med sina "pixel communities" och otaliga pixelkonstverk. Mest spännande är kanske det virtuella höghuset MrWongs Soup’Partments där sajtbesökare bidrar med sina egna våningar i god retrostil.
Fascinationen för det lågteknologiska har sina motsvarigheter även inom ljudkonsten, där den analoga inspelningstekniken fått kultstatus i minidiscens och hårddiskens era. Electronicaartister från när och fjärran samplar ljud, biljud och oljud från kasettband och argentiska Reynols som besökte Malmö i februari har gjort skivor med brus från tomma kasetter som enda ingrediens.
Ett tecken i tiden är 10 Programs written in BASIC, en nyöppnad installation på Electrohype i Malmö. Datorkonstduon Jodi ställer ut tio Spectrum ZX-datorer vars inmatade mjukvara besökarna uppmuntras att modifiera och experimentera med. Vi snackar fyrkantiga bokstäver, blippande ljud och kasettdrivna operativsystem.
Varför har low-tech blivit estetiskt ideal inom bild- och ljudkonst? Den frågan ställer jag mig i en kommande uppsats. Kommentarer, frågeställningar och idéer mottages med intresse.